1755-1828 Gilbert Stuart was born in North Kingston, R.I., on Dec. 3, 1755. At the age of 13 or 14 he studied art with the Scottish painter Cosmo Alexander in Newport. With Alexander he made a tour of the South and a journey to Edinburgh, where Alexander died in 1772. For about a year Stuart remained, poverty-stricken, in Scotland, but finally, working as a sailor, he managed to get back to America. There he executed a few portraits in a hard limner fashion. With the Revolutionary War threatening, his family, who had Tory sympathies, fled to Nova Scotia, and Stuart sailed for London, where he remained from 1775 to 1787. For the first 4 or 5 years, Stuart served as the first assistant of American expatriate painter Benjamin West, who had rescued him from poverty. From the first, Stuart showed an interest only in portraiture and had no desire to go into the branch of history painting West practiced. After his apprenticeship, Stuart became London's leading portrait painter, next to Joshua Reynolds and Thomas Gainsborough, whose style he emulated, as in a rare full-length portrait of William Grant of Congalton as The Skater (ca. 1782). For a while Stuart lived in splendor, but being a bad businessman and a profligate spender, he was in constant debt. He lived in Ireland from 1787 to 1792 and then returned to America to make a fortune,  Related Paintings of Gilbert Stuart :. | Colonel Isaac Barre | George Washington | Portrait of Govenor John Brooks | The Skater, | HoratioGatesByStuart |
Related Artists:
Arthur Hughes
1832-1915 British Arthur Hughes Gallery Hughes was born in London. His best-known paintings are April Love and The Long Engagement, both of which depict troubled couples contemplating the transience of love and beauty. They were inspired by John Everett Millais's earlier "couple" paintings but place far greater emphasis on the pathos of human inability to maintain the freshness of youthful feeling in comparison to the regenerative power of nature. Like Millais, Hughes also painted an Ophelia and illustrated Keats's poem The Eve of St. Agnes. Hughes's version of the latter is in the form of a secular triptych, a technique he repeated for scenes from Shakespeare's As You Like It. His works are noted for their magical, glowing colouring and delicate draughtsmanship. Hughes was in close contact with the writer George MacDonald and illustrated some of his books as well as producing numerous illustrations for Norman MacLeod's monthly magazine, Good Words. Hughes died in Kew Green, London, leaving about 700 known paintings and drawings, along with over 750 book illustrations.
Ludovico Carracci
(Bologna 1555-1619) Painter, draughtsman and etcher. His father, Vincenzo Carracci, was a butcher, whose profession may be alluded to in Ludovico's nickname 'il Bue', though this might also be a reference to the artist's own slowness. Ludovico's style was less classical than that of his younger cousins Agostino and Annibale, perhaps because of a mystical turn of mind that gave his figures a sense of other-worldliness. Like his cousins, he espoused the direct study of nature, especially through figure drawing, and was inspired by the paintings of Correggio and the Venetians. However, there survives in his work, more than in that of his cousins, a residue of the Mannerist style that had dominated Bolognese painting for most of the mid-16th century. Ludovico maintained a balance between this Mannerist matrix, his innate religious piety and the naturalism of the work of his cousins. With the exception of some travels during his training and a brief visit to Rome in 1602, Ludovico's career was spent almost entirely in Bologna.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.